











Röster om Sagoberättaren
Barndomsmagi.
En roman blir väckt ur djup sömn, i en magiska berättelse
möter vi Sagoberättaren i ett häpnadsväckande rikt
barndomslandskap, nästan som om författaren
hypnotiserats att öppna sig och ta emot hela denna
mängd av varelser och händelser. I centrum för allt detta
känslostarka och laddade står uppenbart den oerhörda
anklagelsen som blivit en självanklagelse, något som
pojken i romanen, Bernt, inte kan komma undan. Han
brottas med skrämmande och obehagliga erfarenheter: att
vara påpassad, att göra allting fel.
Sagorna lägger puzzelbitarna i en livshistoria om en en
farlig och dramatisk värld, om den väldiga spänning som
kan komma till uttryck, när en förträngd värld blottställs,
fylld av sjukdom, hämnd, svartsjuka och dess straff, av
myten med dess trolldom och identitetsförvandlingar. Allt
buret av barnets hejdlösa fantasi. Liksom av drömmens
brist på logik. En härlig dramatik erbjuder t ex kampen med
dammsugarens odjur.
I en särskilt uttrycksfull situation kedjas Bernts
leksakshund Arko vid en piskställning. Nu en helveteshund.
Underjorden-döden spelar ju här en avgörande roll. Liksom
inte minst det Oidipuskomplex som skickligt hanteras att
fungera i berättelsen. Det är inte bara denna konstellation
som skapar en sfär av antik myt utan också dessa
skrämmande förutskickanden. Inte minst att sonen en
gång ska döda sin far.
Hur barnet skapar sig en egen verklighet totalt avskild från
de vuxnas blir så alltigenom tydligt – att ha egna
hemligheter, egna medspelare. Verklighetens lagar
upphävs, undrens tid är inne, liksom fasans, upplevda med
barnets vidöppna och gränsöverskridande sinnen.
Dockspegeln-sminkspegeln får liv, och blir dödsbringande,
leksakerna blir självständiga och spelar sina egna roller.
Allt skrivet i en sorts inre flöde, inte alltid så lätt att ta in
men med perspektiv som djupnar.
I dessa berättelser inträffar kort sagt det mest
förundransvärda. Att svåra olyckor är på väg ingår i
barnets medvetande. Men också vackra händelser som när
Silette tämjer odjuret på bakgården och lägger sina armar
om dess hals. Men ofta är det varningar. Klockan har
stannat. Det har blivit mycket, mycket brått. Medan
råmande djur blockerar vägen. Här kommer man åter att
tänka på drömmen med dess ständiga hindersamhet. Och
panik. Och brist på logik och ordning.
Det är kort sagt sent på jorden, sagt av någon som också
en gång bodde vid Johannes kyrka. Till det suggestiva
bidrar den väldiga befriande blåsten som far genom de
mäktiga trädkronorna. Och bilden av olika kyrkogårdar, där
en pojke och en kvinna långt borta går mot grindarna. Och
man upptäcker plötsligt en övernaturlig sminkspegel som
fyller olika funktioner och kan sända kaskader av
okontrollerade solkatter, de sista rätt upp i rymden. (Jfr
öht tysk nyromantik, exempelvis sagoberättarens gestalt.)
Där finns kyrkans svindlande spetstorn. Till den mysteriösa
sfären hör också månen, vittnet till alla drömlika
förväxlingar och förskjutningar - enligt logiken att man
själv fortfarande är den lilla person man en gång varit.
Utan att veta om det bär vi det förflutna med oss, till
exempel smärtan när barnkammaren förvandlas till ett
förråd, en upplagsplats. (jfr det undermedvetna,som
egentligen heter det "omedvetna".) Målande är också
motivet med den gula räfsan som förvandlas till ett
livsfarligt redskap. Den blir samtidigt Bernts och Oidipus
hämndredskap.
För att sammanfatta: läs! Under tilltagande spänning har
vi, som det märks, tagit del av denna av spänning fyllda
bok.
Louise Ekelund och Lars O. Lundgren